Jag vet inte. Jag vet ingenting. Är trött, vill bara lägga mig och sova bort tiden. Livet. Finns inte särskilt mycket som känns värt energi längre. Är bara osäker på människor och vad dom vill mig. Skitsnack och osäkerhet. Jag vill egentligen inte ens vara delaktigt. Orkar inte tolka människor, varenda steg dom tar.
Ser ingen mening med någonting. Orkar ingenting. Min själ är trött och jag är trött. Det finns inte så mycket av mig kvar, eller det som brukade vara jag. Men vad var det egentligen som brukade vara jag? Var det ens någonting att ha?
Kraven och stressen suddar bort all lust att leva och upptäcka nytt.
Jag söker stöd hos pappa, försöker visa att jag finns här. Men jag märks inte, mina försök märks inte. Jag kommer inte känna mig tillräcklig förens jag är perfekt. Det blir jag aldrig. Han ser att jag går där, men han ser inte mig, inte egentligen. Han känner inte mig. Han vill nog inte lära känna mig heller, jag är inte så intressant. Mest ett fult äckligt irritationsmoment.... som en störande mygga ungefär. Varför kan jag inte göra någon nöjd? Är det meningen att det ska bli såhär fel? Ska en människa vara såhär konstig?
Hur kan man känna sig så ensam när det bor 9 miljoner i samma land?
Semester hjälper ingen, ger en bara mer tid att tänka på hur dålig man är. Hur lat man är. Hur ful man är. Hur fet man är. Jag är fetare igen. Det är patetiskt, jag är patetisk. Jag är inte värd någonting egentligen. Ändå shoppade jag idag. Det finns ingen logik i det. 
Jag orkar inte mer.