Förstår inte varför allt ska vara så jävla konstigt hela tiden. Jag vill inte ens vara här.. bort till någonting annat bara. Det kliar i hela kroppen och jag vet inte om jag ska gråta eller skrika. Livet känns bara som ett konstigt mellanläge där jag egentligen inte passar in. Som om jag hamnade fel någonstans på vägen.. Vart ska jag gå egentligen? Jag kan aldrig vara glad, inte påriktigt. Inte såhär. Det funkar inte, får inte en ärlig chans att leva och vara normal.
Ska det alltid vara såhär? Kännas såhär? Så fel. Jag tänker på ett drömland. Jag har ingen kropp, jag bara finns där, med någon jag älskar. Man behöver inte ens existera, bara sväva.

Allt här blir bara till en enda stor röra, och jag hatar det. Jag hatar mig själv och jag orkar inte leva såhär. Men jag har ingen val. Jag är förevigt bunden
Längtar till slutet