Hemma igen
Nu har jag kommit hem igen. Resan gick bra men jag längtade hem till Sverige hela tiden. Egentligen vet jag inte vad jag längtade till. Jag känner mig konstigt hemlös. Har ingen att riktigt ty mig till, inte hos mamma eller pappa. Dom världarna är helt skilda. Finner tillfällig tröst i pojkvän och vänner, men känner mig så hopplös och förlorat ensam. Jag bara faller handlöst och ser ingen på långt håll som kan fånga mig. Försöker hitta saker som kan hålla mig sysselsatt, därför blir jag så lätt bestatt av saker och ting. Av vissa känslor som kommer ut vid särskilda tillfällen. Vissa filmer, böcker och viss musik kan få mig att slappna av en kort stund. Men sen vaknar jag ur det och märker återigen att jag är ensam.
När man var liten så hade man ett fast hem och det var alltid skönt att komma tillbaka när man varit långt borta. Men nu känner jag mig bara rastlös och malplacerad, vart jag än är.
Var det gäller vikt relaterade frågor så mår jag så bajs att jag inte ens kan prata om det. Var helt låst där borta, försökte äta så lite som möjligt ofc. Sen simmade jag såklart så mycket jag orkade, men det var svårt när det var 40 grader utan en endaste liten vind. Gick en promenad med mamma på stranden för att komma till ett supermarket. Vi gick i en halv timme och sen var jag nära att svimma i affären när vi kom fram. Först kände jag hur huvudet blev jätte tungt och sen kunde jag helt plötsligt bara se rakt fram, sidorna var bara svarta. Sen blev det mer och mer svart prickigt. Helt plötsligt satt jag bara på golvet och kämpade för att kunna andas. Det var läskigt faktiskt, är inte vad vid sånt. Min kropp brukar klara rätt mycket, men nu sa den ifrån.
Kräkas var inte heller ett alternativ, var aldrig ensam efter måltider och kunde inte komma ifrån heller.
Nu är det hård träning som gäller för mig, ska nå min jävla målvikt om jag så ska dö på kuppen. Ni ska få se, jag ska klara det. Från 73 till 55, hur fort kan det gå? När skolan börjar blir det enklare, mamma är inte hemma på morgonen för att tvinga i mig frukost och i skolan är det ingen som ser.
Nu ska jag sova.
Think thin!
När man var liten så hade man ett fast hem och det var alltid skönt att komma tillbaka när man varit långt borta. Men nu känner jag mig bara rastlös och malplacerad, vart jag än är.
Var det gäller vikt relaterade frågor så mår jag så bajs att jag inte ens kan prata om det. Var helt låst där borta, försökte äta så lite som möjligt ofc. Sen simmade jag såklart så mycket jag orkade, men det var svårt när det var 40 grader utan en endaste liten vind. Gick en promenad med mamma på stranden för att komma till ett supermarket. Vi gick i en halv timme och sen var jag nära att svimma i affären när vi kom fram. Först kände jag hur huvudet blev jätte tungt och sen kunde jag helt plötsligt bara se rakt fram, sidorna var bara svarta. Sen blev det mer och mer svart prickigt. Helt plötsligt satt jag bara på golvet och kämpade för att kunna andas. Det var läskigt faktiskt, är inte vad vid sånt. Min kropp brukar klara rätt mycket, men nu sa den ifrån.
Kräkas var inte heller ett alternativ, var aldrig ensam efter måltider och kunde inte komma ifrån heller.
Nu är det hård träning som gäller för mig, ska nå min jävla målvikt om jag så ska dö på kuppen. Ni ska få se, jag ska klara det. Från 73 till 55, hur fort kan det gå? När skolan börjar blir det enklare, mamma är inte hemma på morgonen för att tvinga i mig frukost och i skolan är det ingen som ser.
Nu ska jag sova.
Think thin!
Kommentarer
Postat av: kultjejhej
ofta det inte är någon i skolan som ser...? det är oftast där man lägger märka till det. fast jag vet ju inte hur ni har er lunch ^^ hehe
Postat av: C'
Mjea, det handlar väll om hur diskret man är. Funkade iallafall väldigt bra förra året. Tillsammans med kommentarer som: "Jag mår inte så bra" eller "Jag åt så mycket frukost" brukar det inte vara några problem :)
Trackback
